Sista valdebatten - så gick det

I kväll var det dags för den sista tv-sända valdebatten när alla riksdagspartiers partiledare än en gång drabbade samman. Debattledarna hade helt tydligt gått in för en mer aggressiv frågestil och efter den lite apatiska inledningen hettade det till riktigt ordentligt.

Mari Kiviniemi (C): Märktes att förhållandet till Urpilainen inte är det bästa då Kiviniemi riktade viss kritik enbart åt henne. Var fortfarande tveksam till att medge några nedskärningsobejekt, men gick till slut med på att nämna några, som statsförvaltningen och kommunala utgifter.

Jyrki Katainen (Saml): Verkade mer stressad än tidigare, men fick också denna gång in en del överslätande uttalanden där han gav sina motståndare rätt. Blev på slutet pressad om invandrarpolitiken och sade då att Saml är för ett mångkulturellt Finland. Det här verkar ändå inte riktigt gälla alla kandidater inom partiet och Katainen gav nog en liberalare bild av partiet än vad som egentligen är fallet.

Jutta Urpilainen (SDP): Gav ett slipat intryck och gick hårt åt centern och samlingspartiet. Frågan är ändå om prestationen var för slipad och om Urpilainen ibland till och med blev lite väl självgod? Kunde ha varit mer ödmjuk och ha gett en mer mänsklig bild av sig själv.

Paavo Arhinmäki (VF):
Såg rätt sliten och trött ut i början, men kom i gång mot slutet och hade två konfrontationer med Sinnemäki. Gick till och med så långt att han jämförde De Grönas invandrarpolitik med Sannf:s eftersom Soini gett sitt stöd till regereingens invandrarpolitik. Fajterna med Soini var också underhållande.

Anni Sinnemäki (De Gröna):
Var än en gång den gladaste av dem alla, men hade också några tuffa fajter med Arhinmäki och Soini.

Päivi Räsänen (KD): Fick prata mycket socialpolitik vilket säkert passade henne utmärkt. Kroppspråket var ändå lite väl mycket gammal-skruttig-moraltant-som-hötte-med-fingret.

Stefan Wallin (SFP): Var synligare än i tidigare debatter. Hade intressant nog en annan åsikt än sina regerinspartners Kiviniemi och Katainen i många omröstningar, speciellt när det gällde sociala frågor.

Timo Soini (Sannf): Var säkert näst efter Sinnemäki den som skrattade mest. Kom igen med en massa kommentarer utanför sin egen taltur. Var i sitt esse när han fick duellera om valfinansiering mot Kiviniemi.
Publicerad 14.04.2011 kl. 23:31

Fulaste och roligaste valannonsen

Det är nu dags för Valfebers stora valannonsgala. Priser delas ut i fem olika kategorier. Och här är vinnarna:

Fånigaste valsloganen


Vinnare: Astrid Nurmivaara (SFP)

Roligaste valannonsen


Vinnare: Ben Zyskowicz (Saml)

Mest självironiska valannonsen


Vinnare: Antti Kaikkonen (C)

Konstigaste valsloganen


Vinnare: Jere Riikonen (KD)

Fulaste valannonsen


Vinnare: Kenneth Lönnqvist (KD)
Publicerad 12.04.2011 kl. 22:22

Hot or not?

Om exakt en vecka borde det stå klart åt vilket håll det lutar i riksdagsvalet. Valfeber tar därför pulsen på alla riksdagspartier så här inför den sista kampanjveckan.

Centern

Störst för fyra år sedan, men kommer knappast att kunna upprepa den bragden nu.

Plus: Den senaste MTV3-gallupen gav centern ett nästan lika stort stöd
som samlingspartiet vilket torde tyda på att partiet är på uppgång.
Minus: Stödpaketet till Portugal påverkar antagligen partiets stöd på ett negativt sätt då centern som statsministerparti ställer sig positivt till att Finland ska stödja Portugal vilket knappast lockar några nya väljare. Dessutom har Mari Kiviniemi inte varit särskilt bra i valdebatterna så här långt.

Samlingspartiet

Har lett enkäterna de senaste åren och har alla förutsättningar att bli största parti nu.

Plus: Jyrki Katainen har varit bra i debatterna så här långt och har stundvis talat som en kommande statsminister.
Minus: Att Saml står i främsta ledet när det gäller ett stödpaket till Portugal kan inverka negativt på väljarstöd. Å andra sidan påverkar det knappast deras kärnväljare, i motsats till läget inom centern.

SDP

Som största oppositionsparti borde SDP ha alla möjligheter att vinna valet, men partiet kommer att sluta trea eller fyra.

Plus: Har ökat sitt väljarstöd enligt den senaste MTV3-gallupen.
Minus: Jutta Urpilainen har inte varit speciellt bra i debatterna och partiets syn på stödpaketet till Portugal känns lite svajig.

Vänsterförbundet

Kommer att gå bakåt sedan det senaste riksdagsvalet.

Plus: Paavo Arhinmäki har lyckats bra i debatterna och har varit en nästan lika stor regeringskritiker som Timo Soini.
Minus: Förlorar arbetarväljare till Sannfinländare eftersom partiet gått inför att charma urbana miljövänner istället för att satsa på sina gamla kärnväljare.

De Gröna

Tiden i regeringen har ätit av väljarstödet, men De Gröna torde ändå bli större än VF.

Plus: Kärnkraftsdebatten med anledning av olyckan i Japan kom som på beställning för De Gröna.
Minus: Övertygade inte då partiet inte gick ur en regering som beviljade principtillstånd till två nya kärnkraftverk.

KD

Har varit ganska osynligt i valdebatten och blir antagligen minsta parti nu.

Plus: Partiets negativa ståndpunkt gällande homosexuellas rättigheter har blivit klar vilket torde locka en del konservativa röster, då de övriga partiernas inställning är mer liberal.
Minus: Partiets ståndpunkt gällande homosexuellas rättigheter lockar däremot knappast några nya väljare.

SFP

Känns som att partiet kommer att göra ett plusminusnoll-resultat.

Plus: Språkfrågan mobiliserar väljarna, men frågan är om den lockar några nya väljare. Det torde däremot Jörn Donner göra.
Minus: Partiet har inte gjort språkfrågan till en nyckelfråga i valdebatten vilket kan hämma ett större väljarstöd.

Sannfinländarna

Valkampanjen synligaste parti alla kategorier och kommer att gå framåt en hel del sedan valet 2007.

Plus: Timo Soini är oerhört populär på vissa håll och har dessutom gjort bra i från sig i debatterna. Stödpaketet till Portugal spelar dessutom partiet i händerna.
Minus: Har gått bakåt enligt den senaste MTV3-gallupen och frågan är om den otroliga framgången håller ända fram?
Publicerad 10.04.2011 kl. 22:23

Valspurten har inletts - men vem betalar valreklamen?

Orsaken till Valfebers fem dagar långa paus är att jag befunnit mig i Rom och således inte kunnat följa med den finländska valdebatten på nära håll.

Men nu är jag tillbaka igen och noterar att valkampanjerna gått in i sin intensivaste fas, när det bara återstår en vecka till valet. Gator och torg fylls med kandidater och valaffischer och tidningarna svämmar över av valreklam. Frågan är ändå vem som betalar?

Eftersom vallagen, på grund av valfinaniseringsskandalerna, har ändrats ska det numera tydligt framgå på varje valaffish och valannons vem som har betalat. Olika kandidater och partier följer ändå det här på lite olika sätt. På vissa valannonser står det rakt ut att kandidaten själv har betalat, medan andra kandidater inte specifikt uppger att de själva har betalat för sin annons. Statens revisionsverk uppger ändå "att det för en enskild kandidats valreklam räcker att kandidatens namn tydligt framgår av reklamen, om han eller hon betalar för den." Exempelvis hade Tom Biaudet (SFP) en annons i onsdagens Hbl där det ingenstans framgick vem som stod för betalningen.

Den vanligaste formuleringen verkar ändå vara att "annonsen har betalts av kandidatens stödgrupp". Frågan är ändå om det räcker? Hur ska man som väljare veta vem som ingår i en kandidats stödgrupp? Vem vet vilka Toivo Sukarir där finns?


Vem betalar den här annonsen?
Publicerad 09.04.2011 kl. 13:50

Hbl = SFP:s språkrör?

Hbl verkar i dag ha tagit SFP:s parti då man låter partisekreterare Johan Johansson komma till tals och uppmana väljarna att inte rösta på Alexander Stubb (Saml) utan istället på SFP.

Johansson säger i en kommentar som finns på Hbl:s parad i dag att "Han (Stubb) inte behöver SFP-väljarna för att bli invald, så maximera hellre rösterna till SFP".

Orsaken till partisekreterarens oro är en enkät i gårdagens Helsingin Sanomat där det framgår att Stubb är populärare bland SFP:s anhängare än en enda av partiets egna kandidater. Det är förstås självklart att man inom SFP inte gillar den situationen, och att man vill maximera sina röster. Men varför lyfter Hbl upp det här och mellan raderna meddelar sina läsare att de inte ska rösta på Alexander Stubb?


"Våga bara rösta på Alexander Stubb", hotar man sina väljare med inom SFP. Och Hbl har hakat på.
Publicerad 04.04.2011 kl. 16:39

Kiviniemi den stora förloraren

Så var det då dags för de fyra stora partiernas partiledare att drabba samman. Och så här anser Valfeber att det gick.

Jutta Urpilainen (SDP): Ville i så gott som varje inlägg framhålla att SDP är av en annan åsikt än något av de övriga partierna, vilket kändes lite för beräknande. Gjorde ändå bättre i från sig än i debatten med samtliga partiledare för två veckor sedan.

Jyrki Katainen (Saml): Ville i motsats till Urpilainen framhäva likheterna mellan partierna, vilket kan anses kännetecknande för en kommande statsminister. Var också mer frispråkig än tidigare och gick hårt åt Soini. En bra insats.

Timo Soini (Sannf): Spelade martyrkortet fullt ut och ansåg sig hela tiden berövad på sin taltur. Gjorde ändå bättre i från sig än i debatten för två veckor sedan med alla partiledare, kanske för att Soini fick mer uppmärksamhet nu när det bara var fyra partiledare på scenen? Lyckades också vara mer konkret än de övriga.

Mari Kiviniemi (C): En fullständigt katastrofal insats. Svarade inte på frågorna, utan talade istället en massa snömos utan några konkreta exempel. Verkade dessutom förnärmad varje gång hon fick en följdfråga eftersom hon då måste upprepa det hon ju redan hade sagt.
Publicerad 31.03.2011 kl. 22:41

Medierna bör se sig i spegeln

Antonia Berg skriver provocerande på Svenska Yles valblogg om att alla väljare måste genomgå ett test innan man får rösta. Det här eftersom den politiska kunskapen verkar befinna sig på en så låg nivå i Finland.

Berg har naturligtvis rätt i att det är beklagligt om väljarna inte vet vem som sitter i regeringen, men jag tror att man istället för att rikta fokus mot väljarna bör rikta det mot de politiska journalisterna.

Genom att följa med mediernas rapportering får den vanliga väljaren veta vad som händer inom politiken och någonting måste ju ha gått fel i rapporteringen om man inte ens vet vilka partier som sitter i regeringen.

Min egen teori att det är så här bygger på två olika orsaker.

1) Som politisk journalist vistas man väldigt mycket i riksdagen. Man dricker kaffe och diskuterar med politiker varje dag. Både on och off the record. Samtidigt kan det här leda till att man blir ett med politiken. Det är egentligen ofrånkomligt att det blir så.

Riksdagen är lite som en egen värld och från den världen är det en bit till den värld som den gemene väljaren lever i. Viss kunskap som de politiska journalisterna tar för givet, behöver inte vara lika självklar för väljarna. Därmed kan rapporteringen börja ske på politikernas villkor och inte på väljarnas. Och det här främjar inte direkt en ökning av väljarnas kunskap.

2) Den andra orsaken som jag ser det är att medierna numera fokuserar allt för mycket på personerna inom politiken och mindre på vilka partier som sitter i regeringen och vilka inom oppositionen. Det här gäller i synnerhet för kvällspressen, men färgar också av sig på de andra medierna. Exemplevis kan Soinis mediesynlighet lett få en att tro att mannen är statsminister.

Därutöver är det finländska systemet med regering och opposition lett förvirrande. I länder med två olika partier, eller block, torde det vara betydligt lättare att veta hur det ligger till.

Så kanske den politiska journalistiken borde bli mer pedagogisk så här några veckor innan valet?
Publicerad 30.03.2011 kl. 16:39

Tabloidiseringen viktig för populismens framfart

Håller som bäst på och läser "The media and neo-populism" och mycket av det som kommer fram i boken kan appliceras rakt av på dagens Finland.

I boken framkommer hur viktig media är för att ett populistiskt parti (läs: Sannf) ska få fotfäste. Man tar exempel från bl.a. Österrike, Italien och Frankrike.

Forskning visar att den perfekta grogrunden för ett populistiskt parti är en apatisk inställning gentemot politik (läs: få vet vem som sitter i regeringen) och ett lågt valdeltagande (läs: har sjunkit de senaste åren), som dessutom korrelerar med en tabloidisering av den politiska journalistiken, som börjar handla allt mer om sensationer och skandaler (läs: Ilkka Kanerva och Matti Vanhanen).

Det här leder i sin tur till att väljare känner sig allt mer alienerade från den politiska processen. Man upplever att man inte kan påverka och att alla politiker är korrupta (läs: valfinansiering ...).

Och vips, då träder populisterna in på arenan och får folket med sig.

I boken framkommer också att kvällspressen brukar ge mest utrymme åt ett populistiskt parti. Elitmedia uppmärksammar inte populister i lika stor utsträckning. Och forskning visar också att det inte är någon skillnad hurdan publicitet partiet får, bara det överhuvudtaget får publicitet. Publiciteten legitimerar partiets ställning på partikartan.

Ha det här i åtanke nästa gång ni, för typ hundraelfte gången, läser en intervju med Timo Soini i Iltalehti eller Ilta-Sanomat.
Publicerad 27.03.2011 kl. 21:18

Majoriteten mot ekonomiskt stöd

Enligt en majoritet av riksdagsvalskandidaterna borde Finland inte stöda ett behövande EU-land ekonomiskt.

Största delen av kandidaterna har nämligen svarat nekande på frågan om Finland också i fortsättningen borde stöda EU-länder som befinner sig i ekonomisk kris.

Det här framkommer i Yles kandidattest. 1801 kandidater har svarat på testet och av dem är 639 endera av fullständigt eller delvis samma åsikt. Och eftersom 2 kandidater inte har någon åsikt i frågan är 1160 emot.

77 kandidater skriver fullständigt under påståendet. Och största delen, 24 st., representerar De Gröna. På andra plats bland de mest hjälpsamma partierna kommer Saml som har 19 kandidater som är fullständigt av samma åsikt. Och på tredje plats ståtar SFP med 14 kandidater. De nuvarande regeringspartierna är alltså mer beredda att rycka in med ekonomiskt stöd än övriga. Bland Centerns kandidater är ändå bara 5 av fullständigt samma åsikt.

En intressant detalj är att av de nuvarande ministrarna är det bara Stefan Wallin och Astrid Thors, båda SFP, som är fullständigt av samma åsikt.

Av den övriga regeringen är Alexander Stubb (Saml.), Anni Sinnemäki (Gröna), Anu Vehiväläinen (C), Jan Vapaavuori (Saml), Jyrki Katainen (Saml), Paula Lehtomäki (C), Paula Risikko (Saml), Suvi Linden (Saml) och Tuija Brax (Gröna) delvis av samma åsikt.

Delvis av annan åsikt är däremot statsminister Mari Kiviniemi (C), Henna Virkkunen (Saml), Juha Rehula (C), Jyri Häkämies (Saml), Paavo Väyrynen (C), Sirkka-Liisa Anttila (C) och Tapani Tölli (C)

Datan har sammanställts av Jens Finnäsdataist-bloggen (tack för det!), medan Valfeber har räknat ut hur olika partier och ministrar förhåller sig.


Man skulle kanske inte tror det, men enligt Yles kandidattest, är statsminister Mari Kiviniemi delvis emot att Finland i fortsättningen hjälper EU-länder ekonomiskt.
Publicerad 26.03.2011 kl. 19:07

Psykopater och extremister i valdebatt

I dag var det dags för de små partiernas ledare att få sin stund i rampljuset. Det handlar om nio partier från den yttersta vänsterkanten till ytterhögern. Och när det gäller små partier som inte har något som helst ansvar kan partiledarna ta ut svängarna hur som helst. Dessvärre reglerade debattledarna debatten lite för hårt och det blev mer en form av färggranna utspel som inte debatterades desto mer.

De tre nyaste partiernas (Piratpartiet, Förändring 2011 och Vapauspuolue) ledare verkar nämligen ha kommit till debatten med inställningen att komma med så bisarra utspel som det bara är möjligt. Förändring 2011:s partiledare Jiri Keronen verkar göra lite vad som helst för att få lite uppmärksamhet. Och dessutom verkade piratpartisten hålla med allt som Keronen sade.

För övrigt är Vapauspuolues partiledare Kalevi Helo någonting av det mest skrämmande jag sett. Utan att överhuvudtaget artikluera och darra på manschetten kom han med utspel som att romerna på Helsingfors gator är kriminella och så hade han en allmänt fientlig inställning mot islam. Psykopatvarning.

Och till sist - det överlägset mest använda ordet under debatten var antagligen äärimmäinen (extrem). Kanske det är därför man talar om extremhögern och - vänstern?
Publicerad 24.03.2011 kl. 22:56

Sannfinländarna blir inte störst

Sannfinländarna och deras smått otroligt framfart är utan tvekan ett av valets stora diskussionsämnen. Det finns ändå två punkter som gång på gång lyfts upp i debatten och som jag anser vara väldigt märkliga.

1) Timo Soini utpekas, oftast enligt något slags skräckscenario, att bli statsminister efter valet. Hbl hade för några veckor sedan en stor rubrik som berättade att "Soini har långt till statsministerposten". Det här berättar mer om attityden gentemot Soini än om den faktiska situationen. Politiker och journalister skakar av rädsla för att Sannfinländarna ska bli störst och Soini statsminister. Det handlar om något slags moralisk panik.

Det märkliga är att rädslan till största delen är obefogad. Samlingspartiet har ett försprång på 2-3 procentenheter och kommer med största sannolikhet att bli störst i valet om fyra veckor. Och därmed är det Jyrki Katainen som blir nästa statminister. Han är dessutom enligt flera gallupar folkets favorit till posten.

Enligt gårdagens HS är dessutom Sannfinländarnas väljare de mest osäkra, vilket skulle tyda på att partiet knappast får mer än 18 procent av rösterna och därmed inte kommer att bli störst.

2) Det andra märkliga diskussionsämnet är att det största partiet inte "automatiskt" tar hand om statsministerposten. Det här handlar också om paniken för att Soini och Sannf ska bli störst. Men allt annat än att det största partiets ordförande blir statsminister är enligt mig ett ofantligt stort hån mot demokratin. Och ett lika stort hån är det om Sannfinländarna inte alls tar plats i regeringen eftersom inte heller det är självskrivet, men det stöd som väljarna verkar ge i valet måste rendera i en hel del ministerposter. Annars är Finland lika demokratiskt som Gaddafis Libyen.


Så här ser inte Finlands nästa statsminister ut.
Publicerad 20.03.2011 kl. 21:09

Katainen debattens vinnare

Den första valdebatten mellan riksdagspartiernas partiledare har nyss avslutats på TV1. Och valfeber bedömer här partiledarnas prestationer.

Mari Kiviniemi (C): Väldigt lugnt och sansat intryck. Lät sig inte bekommas av Urpilainens påhopp. Hennes anföranden var ändå i tråkigaste laget.

Jyrki Katainen (Saml): Debattens stora vinnare. Pressade Urpilainen och gick vinnande ur den striden. Torr och saklig men fick alltid sitt resonemang att låta vettigt. Talade som en kommande statsminister.

Anni Sinnemäki (De Gröna): Verkade vara på gott humör och klarade sig bra ur pressade situationer. Spelade rätt långt "söt och glad-flicka"-kortet. Stabil prestation.

Stefan Wallin (SFP): Sade i princip ingenting. Stereotypiskt politikersnack som inte lockar några nya väljare.

Jutta Urpilainen (SDP): Debattens förlorare. Verkade för självsäker för sitt eget bästa och upprepade sig för mycket. Förlorade flera dueller.

Paavo Arhinmäki (VF): Var på hugget, men snudd på överladdad. Aggressivast. Och var den som gick hårdast åt Katainen.

Päivi Räsänen (KD): Bestämd och knarrade på som en gammal moraltant. Lite osynlig emellanåt.

Timo Soini (Sannf): Som en 14-åring. Var först frånvarande och nonchalant för att sedan gnabba och bråka. Kastade fram en del onödiga kommentarer. 
Publicerad 17.03.2011 kl. 23:08

Inte alls fel att vara envis

Som journalist ska man, lite karikerat, alltid påstå att en politiker felar oberoende av vad denne gör.

Enligt Vasabladet visar statsminister Mari Kiviniems agerande på en tjurig envishet som samtidigt är avslöjande för henne som person, något som känns igen från frågan om Karlebys framtida orientering.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan - hur ska vi riktigt ha det?

Under Matti Vanhanens tid som statsminister sades det, åtminstone inledningsvis och med all rätt, att Vanhanen var torr och grå. Och inte heller Kiviniemi är särdeles färgstark, men när hon nu och då glimtar till och visar känslor verkar det också vara fel.

Utan att ta ställning till påståendet om ofosterländskhet, som Kiviniemi kom med förra veckan, anser jag att det är just det här som politiken behöver. Mera hetsiga debatter och politiker som inte är gjorda av teflon. Under den direktsända intervjun med Kiviniemi och SDP-basen Jutta Urpilainen i Tv-nyheterna i onsdags sade Kiviniemis ansiktsuttryck mer än vad som är brukligt inom politiken. Och vad är det för fel med det?

Hellre tjurig och envis än undfallande och uppgiven. Att vara envis är knappast en nackdel inom politiken och att visa känslor ska inte heller vara det.

Inte kan det här väl än en gång vara en fråga om män och kvinnors olika förutsättningar?


Mari Kiviniemi. Man blir knappast statsminister utan lite envishet.
Publicerad 14.03.2011 kl. 12:47

Valfeber avslöjar: Saml genomgående Nato-positivt

Valfeber kan nu avslöja att Samlingspartiet är det parti som har överlägset flest Nato-anhängare bland sina medlemmar.

På partiets webbplats kyseenalaista.fi kan man ifrågasätta olika åsikter om Saml som florerar i offentligheten. Ett av påståendena som lyfts upp är att partiet skulle föra Finland med i Nato. Enligt Saml är det här en lögn. Partiet understryker att ett Nato-medlemskap ska ha statsledningens, riksdagens och medborgarnas stöd.

Att Samlingspartiet reagerat på det här påståendet kan tyckas märkligt. Valfeber har nämligen granskat vilka partier som ställer sig positivast till Nato enligt svaren i MTV3:s kandidattest. Och det parti som är positivast till ett finländskt Nato-medlemskap är, just det, Samlingspartiet.

För att enligt Valfeber räknas som Nato-anhängare ska man till 60 procent hålla med om påståendet att Finland bör bli medlem i Nato. Under 60 procent räknas som en neutral eller negativ inställning till försvarsalliansen.

Och Samlingspartiet ställer i alla valkretsar sammanlagt upp 137 kandidater som enligt det här kriteriet är för Nato. Inget annat parti har en lika genomgående positiv hållning gentemot pakten. På andra plats är SFP. Partiet ställer upp 21 kandidater som skulle rösta ja till ett finländskt Nato-medlemskap. Trea på listan är Kristdemokraterna, med 18 Nato-anhängare i sina led. Bland övriga partier finns bara några få Nato-anhängare.


Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen och eventuellt Finlands nästa statsminister är enligt MTV3:s kandidattest till 76 procent för ett finländskt Nato-medlemskap. 137 partibröder och -systrar delar Katainens åsikt.
Publicerad 10.03.2011 kl. 10:14

Statsminister Mari och finansminister Jyrki

Under de senaste åren har det skett en förändring i den politiska kulturen. Plötsligt har politiker upphört att vara Koivisto, Holkeri eller Kekkonen. Nu är det bara Timo, Jyrki och Mari.

På Sannfinländarnas webbplats står det "Lue Timon ploki" och på samlingspartiets sidor finns en avdelning som heter "Jyrkin sivut". Också statsminister Mari Kiviniemi har en video på sin sida som heter "Mari puhuu asiaa".

Värst verkar ändå SFP vara. Där har vissa kandidater webbplatser i stil med toffe.fi och marcus.fi. Men så har ju också partiet en tradition inom området med smeknamn som Steffi, Lillan och Kecko.

Orsaken till det här består givetvis i att politikerna vill komma närmare väljarna. Det ska kännas kiva och mysigt med politik och då underlättar det om politikerna kallas enbart med förnamn. Det är lite som att rösta på sin egen granne.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite skeptisk till det hela. Är väljarna faktiskt så lättlurade att Jyrki är kivogare än Katainen? Dessutom naggas politikernas trovärdighet i kanterna om riksdagen består av Timo, Mari och Marcus. Vem kan ta på allvar någon som bara benämns med ett förnamn? Och det här trovärdighetsproblemet är helt självförvållat. På Kekkonens tid var situationen en annan. Jag tror inte han aktivt försökte gå in för att kallas enbart Urho. 

Till all lycka har det här fenomenet ännu inte spritt sig till medierna. Då journalisterna börjar rapportera om att Timo och Mari förde häftiga diskussioner i riksdagen bör varningsklockorna börja ringa.

Publicerad 07.03.2011 kl. 16:10

Den här bloggen upprätthålls av mig, Christoffer Gröhn. Jag jobbar som journalist och är speciellt intresserad av politik. Tanken med bloggen är att granska politiker och media under presidentvalskampanjen. Själv är jag politiskt oberoende och stöder inget enskilt parti. E-post: christoffer.grohn@helsinki.fi (Bloggen skapades inför riksdagsvalet och har därför namnet val2011, trots att presidentvalet hålls 2012)

Senaste kommentarer

12.02, 15:20Sista inlägget någonsin av Toffe
10.02, 18:12Sista inlägget någonsin av Anna/Pimples
08.02, 06:46Sista inlägget någonsin av Toffe
07.02, 21:58Sista inlägget någonsin av oraklet.ratata.fi
07.02, 20:26Sista inlägget någonsin av Benjamin